Att leva med panikångest

Dagen efter va det dags för mig att åka hem, jag ville igentligen inte eftersom jag bara ville vara nära honom hela tiden.
Men läkaren förklarade att det låg patienter och väntade på en plats eftersom sjukhuset va så fullt.
Han sa att jag fick stanna om jag ville men jag ville självklart inte ligga kvar där och hålla en plats när det finns andra som behöver den.
Så jag bestämde mig för att åka hem den dagen.

Jag gick ner och pussade på min älskling och sa hej då, han hade inte öppnat ögonen igen sen kvällen innan.
När jag satte mig i bilen och skulle åka hem bröt jag ihop igen.
Det va inte för att jag va rädd för att åka bil, utan för att det kändes hemskt att åka hem utan honom.
Vi hade inte vart ifrån varandra mer än några timmar sen dagen vi blev tillsammans.
När jag kom hem låg jag bara och grät, jag har nog aldrig kännt mig så ensam, även fast jag hade min mamma där hela tiden kändes det så tomt och konstigt.
Den natten sov jag inne hos mamma.

Jag nästan bodde på sjukhuset även fast jag hade blivit utskriven, jag åkte dit det första jag gjorde när jag vaknade och åkte hem sent på kvällen. Även fast jag hade så ont som jag hade i ryggen och revbenen fanns det inget som hindrade mig. Dom veckorna körde jag verkligen slut på mig själv, men att vara där hos honom hela tiden va en självklarhet för mig.

Läkarna gjorde hela tiden nya försök att väcka honom men han ville inte vakna.
Några dagar senare hade dom tagit ut den stora slangen han hade i halsen och den här gången hade dom lyckats väcka honom.
Jag fick komma in och säga hej till honom en snabbis innan dom skulle söva honom.
Eftersom han hade haft massa slangar i halsen hade han väldigt svårt att prata och hans ena stämband hade blivit förlamad, så jag hade självklart inte förväntat mig att han skulle säga något till mig.
Men när jag kom in sa jag att jag älskar honom, han kollade på mig och fick fram: Jag älskar dig också.
Snacka om att jag fick en chock men det värmde verkligen i hjärtat kan jag lova :)

Dagen efter åkte jag dit igen, och när jag va utanför sjukhuset ringde telefonen, det va en av sjuksköterskorna som tog hand om honom.
Hon sa att han ville prata med mig. Va?? tänkte jag, hur är det möjligt, han kan ju inte prata.
Men han tog telefonen och han fick fram några ord iaf. -Vart är du? kom nu snälla!
Haha vilken tur att jag va utanför sjukhuset då. Men chockad va jag kan ja lova.

Jag ska försöka att inte gå in på detaljer så mycket som jag gör, inlägget blir ju så långt då :)

Men när jag fick träffa honom efter han hade vaknat till lite mer märkte jag hur konstig han va.
Han va på väldigt dåligt humör och inte alls lika glad och trevlig som han brukar vara.
Men det är igentligen inte så konstigt med tanke på att han hade massa morfin i sig och va nog väldigt chockad eftersom han inte hade någon aning om vad som hade hänt igentligen, han kom inte ihåg någonting.
Men jag kan säga att jag va väldigt orolig för att det inte skulle försvinna, att det va en hjärnblödning som hade gjort honom så.
Och orden han sa sårade väldigt mycket och gjorde mig ledsen, men ja höll mig stark och stannade kvar och hjälpte honom. Idag kommer han inte ihåg någonting av det han sa till mig dom gångerna.
Det tog ett bra tag innan han helt klar i huvudet igen.

Efter några veckor började han bli lite bättre och fick flyttas till danderyd där dom va specialister på hjärnskador och rehabilitering. Han blev sakta men säkert bättre och efter mycket arbete fick han komma hem vissa helger på permis.
Snart kunde han gå å kryckor och fick komma hem.
Hur jag orkade stå ut med hans dåliga humör och att sitta på ett sjukhus exakt varje dag från morgon till kväll undrar jag fortfarande. Men det blir väl så när man älskar någon så pass mycket antar jag :)

I september har det gått ett år sen olyckan, men jag minns allting som om det va igår.
Min pojkvän är fortfarande inte helt återställd i benet, han opererades för någon månad sen och har några fler operationer framför sig.
Vi båda har verkligen lärt oss en läxa och skulle göra vad som helst för att få allting ogjort.
Han kommer aldrig bli riktigt bra i benet igen och jag kommer nog aldrig bli helt återställd i ryggen och minnena kommer alltid finnas där. Det får mig att må så dåligt och varje gång jag åker bil, åker föbi olycksplatsen eller tänker på olyckan kniper det till i magen.
Det jag mår mest dåligt över är när jag tänker på hur min familj måste ha känt och hur oroliga dom måste blivit när dom fick samtalet från ambulanspersonalen. Jag vill inte ens tänka tanken på hur jag hade kännt om det hade hänt någon i min familj någonting.
Jag vet också att det finns väldigt många som har varit med om MYCKET värre saker än det här.
Men det här är min historia och det är någonting vi har vart med om, jag kommer få leva med bilderna och känslan från olyckan väldigt väldigt länge och det är någonting som jag mår dåligt över.

Tack för att ni orkade läsa min historia och tack för allt stöd jag har fått!

<3