Bilolyckan forts.
När dom hade klippt bort taket körde dom iväg min pojkvän me helikopter och la in mig i en ambulans.
När jag låg i ambulansen ville hon ha nummret till min mamma men jag kommer ihåg att jag inte ville att hon skulle ringa henne för jag ville inte göra mamma orolig. Jag visste att det inte va nån fara med mig och trodde att jag skulle få åka hem samma natt.
När hon pratade med mamma i telefon berättade hon att vi hade vart med om en bilolycka och att hon trodde att jag va ok men att min pojkvän va allvarligt skadad. Varenda gång dom sa det blev jag arg, för jag ville inte att det skulle vara så, jag försökte förtränga det.
När vi kom fram till sjukhuset klippte dom upp mina kläder och jag fick röntkas, det visade sig att mina ryggkotor hade blivit ihoptryckta, jag hade brutit ett revben, fått en spricka i bröstkorgen och en skada på mjälten.
När jag hade blivit uppörd till ett rum kom mamma inspringandes och kramade mig.
Jag kommer ihåg att jag grät och sa förlåt, jag skämdes så mycket.
Jag fick sova en stund och när jag vaknade kom läkarna in i rummet och pratade med mig, jag frågade om jag och min pojkvän kunde få dela rum eftersom jag trodde att han inte va så illa skadad som han va.
Läkarna bara log lite, mumlade något och gick därifrån.
Och jag fattade ingenting, jag låg och pratade med mamma och alla som hade kommit och hälsat på och väntade på att jag skulle få träffa min pojkvän.
Sen kom sjuksköterskan in med telefonen och sa att ja hade ett samtal.
Jag tog telefonen och hon förklarade att hon ringde från intensiven, jag fattade först inte vad det va så jag undrade vad hon ville, hon berättade att min pojkvän låg hos dom i respirator för att han inte kunde andas själv, det va något med att hans lungor hade kolappsat. Jag kommer ihåg hur jag bröt ihop och inte kunde prata.
Det va så sjukt hur allt kunde hända så fort, och att det hände mig? Sånt här händer ju bara i filmer och mardrömmar.
Tänk om han inte skulle överleva?
Samma dag bestämde jag mig för att åka ner till intensiven (jag satt i rullstol) för att få se min pojkvän.
Alla mina kompisar väntade utanför och det va verkligen underbart att ha dom med som stöd.
Min syster följde med in och jag kommer ihåg att ja va jätte nervös.
När jag kom in i hans rum låg han med slangar över nästan hela kroppen, stora slangar ner i halsen och det va maskiner överallt som pep. Det va först då jag insåg att det faktist va allvarligt.
Jag åkte fram till hans säng håll honom i handen och började gråta. Jag vet inte hur länge jag satt där och bara grät.
Jag kan säga att jag har aldrig någonsin ångrat mig om någonting så mycket som jag gjorde då.
Värför satte vi oss i bilen???!
Men det som lugnade mig va att han såg så fridfull ut, han va så fin även fast han låg där med alla slangar.
Jag fick reda på att eftersom hans lungor hade blivit så skadade hade han fått en svår lunginflammation och hans hjärta hade fått tagit en smäll och lårbenet hade nästan knäckts på mitten han hade också små blödningar i hjärnan.
Han fick ha en stor ställning inborrad i benet för att stabilisera eftersom dom inte kunde operera honom när han va så illa skadad på lungorna.
Jag fick stanna på sjukhuset i 6 dagar och varje dag åkte jag ner till honom och satt där hela dagarna.
Andra dagen på sjukhuset kom min pappa och syster upp till mig och såg jätte ledsa ut, jag fick veta senare att dom hade fått veta av läkarna att det bara va 50% chans att min pojkvän skulle överleva.
Men någonstans visste jag att han inte skulle lämna mig. Jag v isste att han skulle kämpa och det gjorde han verkligen.
En dag ringde dom från intesiven ner mig och sa att det va något allvarligt, och jag kan lova att så nervös har jag aldrig vart i hela mitt liv.
Jag trodde att jag hade förlorat honom. Efter en lång väntan kom en läkare in i rummet och det va inte förnns då jag fick reda på att jag hade trott fel. Hon ville bara veta om han hade tagit droger samma kväll det hände, hon trodde att det kanske va därför han inte ville vakna. Men det hade han inte, för han är absolut inte sån som tar droger.
Då berättade hon att han kan ha fått en stor hjärnblödning och att det kan ta månader innan han vaknar.
Kvällen innan jag skulle bli utskriven från sjukhuset åkte jag ner till honom för att säga godnatt, mamma va med mig.
När jag kom ner satt jag och pratade lite med honom som jag brukade göra (läkarna sa att det va bra), jag sa att jag älskade honom och att han måste vakna nu för att ja saknar honom så mycket.
Då såg jag hur han rörde lite på ena foten, och hur han försökte svälja och sen öppnade han ögonen och såg rakt in i mina. Jag blev helt överlycklig och började gråta och ställde mig upp, lutade mig över han och bara grät å kramade han.
Äntligen tänkte jag! det va nog den underbaraste känslan jag någonsin kännt.
Läkarna kom springandes och började förklara för honom vad som hade hänt och vart han va.
Dom va tvungna att söva honom igen för han blev så uppstressad av slangarna i halsen och allt annat han hade på sig.
Den kvällen va första kvällen sen olyckan jag kunde somna utan att behöva ta sömntablett.
Fortsättning följer, det blir så mycket att skriva så skriver det i tre delar ist :)
Men nu tänkte jag lägga mig och försöka sova, jag skriver imorgon när jag vaknar.
God natt! <3
Bilolyckan!
Kvällen började med att vi satt hemma och kollade på tv, vi tänkte ta en lugn hemmakväll tills en kompis ringde och tjatade på att vi skulle med ut.
Så vi bestämde oss för att följa med.
Vi gick ner på en liten krog nära där vi bor och drack några öl tillsammans med våra kompisar.
Lite senare på kvällen bestämde vi oss för att åka på fest hos en tjej som bor lite längre bort, väldigt dumma i huvudet som vi var bestämde vi oss för att ta firmabilen :S
Så vi åkte till festen och resan dit gick jätte bra, det va ju inte så långt att köra.
Vi fick iallafall i oss några öl till och det blev sent så vi skulle börja röra oss hemmåt.
Vi tänkte att vi skulle gå hem först men ångrade oss när vi gick förbi hans parkerade firmabil. (och det ångrar jag mer än någonsin idag).
Fulla och dumma som vi va så bestämde vi oss för att köra hem, men jag tyckte min pojkvän va alldeles för full för att köra så jag bestämde mig för att köra hem. Jag har inget körkort men har övningkört lite tidigare.
Så jag satte mig och körde lungt och försiktigt och det gick aldeles utmärkt tills vi va utanför porten.
Eftersom att jag inte kunde parkera så skulle min pojkvän göra det., så han satte sig bakom ratten.
Sen sa han: Ta på dig bältet älskling jag ska visa dig hur man kör bil! Och utan att protestera gjorde jag det, vilket jag ångrar idag. Han gasade iväg och han körde aldeles för fort tyckte jag och började bli väldigt nervös.
På en väg nära oss finns det två busshållsplatser där vägen smalnar av väldigt mycket och jag kommer ihåg hur vi kom i världens fart igenom där, jag va nästan helt säker på att vi skulle krocka men vi kom igenom och jag pustade ut och bad han sakta ner.
'Allt gick så fort, det va halt på vägen och lite längre fram kom en kurva, jag kommer ihåg hur hela bilen släppte och jag skriker neej neej! Sen blev det svart!
Jag vaknade av att jag drömde, jag drömde om hela mitt liv, det va som bilder som rullade upp i huvudet, från när jag va liten tills då det hände, och när bilderna tog slut vaknade jag upp.
Jag låg med huvudet på instrumentbrädan och kommer ihåg att jag hade väldigt ont i hela kroppen, speciellt i ryggen.
Jag hörde hur bilrutan smattrade, det lät som att det regnade men det va sprickorna i glaset som lät tror jag.
Jag försökte sätta mig upp och skulle väcka min pojkvän som jag trodde låg och snarkade, jag skulle väcka honom så vi kunde gå därifrån innan polisen kom. Jag ville inte att han skulle åka fast för fyllekörning.
Jag vet helt sjukt att tänka så men jag va ju i chock.
Jag puttade på honom och skrek på han men han ville inte vakna.
Jag öppnade billdörren och försökte komma ut, varför vet jag inte, men jag kom inte ut, jag hade för ont och det va en stolpe ivägen. Jag fick upp min väska som låg på golvet och fick upp min telefon och ringde 112.
Jag kommer ihåg hur svårt det va att prata, det kändes som att jag inte fick någon luft.
Men jag fick iallafall fram: Bilolycka! Han vill inte vakna!
Hon frågade vart vi va men jag hade ingen aning just då. Men hon berättade att det redan hade ringt någon och att ambulans va på väg.
Det stannade en taxi framför bilen och en kille hoppade ut och försökte öppna min dörr, sen fick han tag på min parfym som hade åkt ur väskan som han slängde i gräset. Och jag skrek på honom att han skulle plocka upp min parfym igen, haha så sjukt att man tänker på så oviktiga saker när man är chockad.
Ambulanser, brandmän och poliser kom efter ett tag (hade ingen tidsuppfattning alls).
Jag blev tillsagd att sitta blixt still eftersom jag hade ont i ryggen, och min pojkvän hade fortfarande inte vaknat.
Ambulanspersonalen satte syrgasmask på min pojkvän och vi fick massa nålar i armarna.
Eftersom dom inte fick ut oss och det rök lite om bilen fick dom klippa upp hela taket på bilen.
Jag fick sitta under en filt med en polis som lugnade ner mig, han va verkligen jätte snäll.
Dom berättade för mig att min pojkvän va så allvarligt skadad att han va tvungen att åka helikopter till sjukhuset.
Men jag förstog aldrig hur skadad han va, jag ville inte insé
Jag tänkte ta en paus från skrivandet en liten stund, såg att det här inlägget blev lite väl långt och det är väldigt jobbigt för mig att skriva om detta, får väldigt ont i magen och är nära på att börja gråta när jag tänker tillbaks på olyckan, men det är skönt att skriva av sig.
Så fortsättningen på inlägget kommer snart.
<3
Jag ska bli bättre på uppdatering!
Nu skriver jag igen typ en vecka senare?
Jag har haft mycket att göra och har verkligen inte haft lust eller tid att skriva i bloggen.
Men jag startade den här bloggen av en anledning så jag lovar att bli bättre på att uppdatera :)
Hoppas att jag inte har hunnit förlora alla mina läsare iaf :)
Det har hunnit hänt ganska mycket på en vecka, och jag och min pojkvän har bott hemma hos två kompisar i två dagar, det har vart jätte skönt att ha fått komma hemmifrån lite.
Den senaste veckan har min panikångest faktist kännts värre :( Jag är nervös nästan hela tiden och just nu känner jag att ja inte klarar av någonting.
Det är så hemskt! Jag vill bara att det ska försvinna.
Och pressen på mig att ja måste skaffa jobb växer sig bara större, vad ska jag jobba med? som knappt kan gå utanför dörren utan att må dåligt.
Jag va i ett köpcentrum för några dagar sen men va tvungen att springa ut så fort jag kom in, jag klarade det inte och så jobbigt har det nog aldrig kännts för mig när jag ska kolla kläder förut.
Jag bet ihop iaf och gick in igen, ja nästan sprang igenom affären och berättade för min kompis att ja ville gå därifrån.
Vi fick stå nere i garaget och vänta på våra pojkvänner ett bra tag. Bara för att jag inte klarade att kolla i fler affärer eller ta en fika. Fan vad jag hatar det! Hur kul är det att behöva springa och gömma sig när det känns jobbigt.
Och jag vet att det verkligen inte är den bästa lösningen men vad ska man göra? Jag vet ju inte vart jag ska ta vägen.
Förlåt för sen uppdatering!
Förlåt för att jag inte har skrivit på två dagar nu men åkte ner till landet i torsdags och fastnade där tills igår kväll :)
Men nu är jag hemma iallafall och vaknade för en stund sen.
Jag ska ut och äta med min syster ikväll och det ska bli såå mysigt :)
Så jag får bita ihop och hoppas att det går bra, men man måste ju utmana sig själv ibland för att klara av att övervinna panikångesten.
Dagarna på landet har faktist gått bra, jag har inte kännt av min panikångest en enda gång och det är väldigt skönt :)
Men jag tror att det kan va bra för mig att komma bort lite ibland också.
Men nu måste jag gå och diska, hoppa in i duschen och sminka mig så vi kommer iväg i tid.
Får se om jag hinner skriva nånting mer innan vi åker.
Och tack igen för alla underbara kommentarer :) Det är så kul och skönt att läsa och se hur folk bryr sig.
Puss och kram <3
Ett kort inlägg
Nu är klockan sådär mycket igen, det är så jobbigt att va arbetslös. Dagarna är så tråkiga och det blir så lätt att man vänder på dygnet precis som jag har lyckats med.
Igår gick jag inte å la mig förrns kl 6 på morgonen. Får försöka lägga mig lite tidigare inatt och försöka vända tillbaks dygnet.
Jag fick en fråga i en kommentar om jag har sökt hjälp eller om jag ska försöka övervinna panikångesten själv.
Eftersom jag försöker undvika läkare så mycket som möjligt nu (jag har börjat tycka det är läskigt att gå dit eftersom panikångesten ofta bryter ut då) så har jag bestämt mig för att försöka klara av det här själv med hjälp av vänner och familj i första hand. Men om jag känner att det ändå inte går så får jag försöka bita ihop och söka hjälp hos psykolog eller kurator. För jag vill ju verkligen göra allt för att få leva ett normalt liv igen.
Men nu ska jag kolla lite tv, läsa en bok och försöka sova. Men fortsätt gärna fråga om det är något ni undrar över :)
godnatt och sov allihopa :)
puss på er! <3
varför min panikångest började?
Jag har frågat mig själv många gånger varför jag har fått panikångest.
Min läkare sa att det är någonting i mitt liv som måste ha hänt för annars får man inte panikångest.
Men det där stämmer verkligen inte! Jag har haft en bra barndom, mamma och pappa separerade när jag va liten men det tog inte så hårt på mig. Jag va typ tre år och förstog inte så mycket då.
Men vad den där stora saken som har orsakat min panikångest är, vet jag faktist inte.
Jag har alltid vart för snäll, ända sen jag va liten. Jag har undvikit bråk och har alltid vart omtyckt.
Jag vågade inte riktigt säga ifrån när jag va yngre för jag va så rädd att någon skulle tycka illa om mig.
Jag har funderat på om det är därför jag har fått panikångest, för att jag är rädd för va andra ska tycka.
Och nu när jag har panikångest så är jag rädd för att folk ska tycka att jag är knäpp när jag börjar skaka och må dåligt.
Det är riktigt svårt att frsöka klura ut det där, men jag tror faktist att allt sitter i hjärnan.
Under hela min ungdom men speciellt nu när jag har blivit lite äldre så känner jag mig så liten brevid andra, det känns som att jag är så dålig och att alla e bättre än mig och jag vågar inte prata eller säga något för att jag är rädd att göra bort mig. Men jag fattar inte hur det kan ha blivit så!
Jag ser bra ut, blir alltid "uppraggad" och visslad på av killar och jag tycker själv att jag ser väldigt bra ut, så självförtroendet är ju på topp. Men det är på utsidan!! På insidan är det helt tvärt om. På insidan är mitt självförtroende helt förstört. Men varför vet jag inte, kan det ha med någonting i barndomen att göra? i tonåren kanske?
Hur kan insidan och utsidan vara så olika? det förstår jag verkligen inte.
Puss och kram
Dolce & Gabbana klocka!
Klicka på klockan om ni vill gå in och läsa mer eller buda på klockan :)
Steg för steg – så blir du lugnare
Jag hittade en väldigt bra artikel i aftonbladet med tips för hur man kan göra om man har panikångest.
Här är en lista som jag tänkte dela med mig av:
Börja med att skriva ner dina problem så konkret du kan.
Exempel: Jag får ångest varje gång jag går utanför mitt hem.
Skriv ner vad du inte kan göra på grund av problemen.
Exempel: Jag kan inte gå och handla själv.
Skriv ner vad du skulle kunna träna på och hur mycket obehag du då skulle känna på skalan 0=inget obehag till 100=maximalt obehag.
Exempel: Gå till brevlådan varje dag: 60. Gå ner till centrum varje dag: 95.
Bestäm dig för vad du ska träna på och hur ofta och bestäm dig i förväg. Träna även när det känns svårare. Måttet på framgång är hur mycket du kan göra trots din ångest.
Exempel: Gå en promenad varje dag.
Skriv ner vad du har att vinna med träningen.
Exempel: Jag kan handla själv och börja arbeta igen.
Skriv ner vad du är rädd för och tror ska hända.
Exempel: Jag kommer att dö om jag går en promenad.
Fråga dig vilka bevis du har för att det du är rädd för verkligen ska hända.
Exempel: Hur logiskt är det att jag ska dö när jag promenerar?
Börja träna. Skriv upp varje gång.
Exempel: Datum och tid: 17/11 kl 10.15-10.30. Uppgift: Promenerade runt kvarteret. Uppskattad ångest: 70.
Hur gick det? Fick hjärtklappning i början.
Varför blev det så? Var rädd att svimma. Det gick över när jag närmade mig hemmet.
Träna på samma uppgift tills du är redo för nästa. Ha tålamod. Varje litet steg har betydelse. Du känner kanske ett visst obehag även efter lång tid, men klarar ändå av det. Ta om möjligt hjälp av en närstående.
Källa: Boken "Fobier" (Prisma) av Kerstin Hellström och Åsa Hanell
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article4079.ab
Svarar på en kommentar
Hej Sofie. Jag tänkte att jag svara här istället för det är säkert fler än du som undrar.
Min panikångest gör så att jag blir väldigt nervös omkring människor, men mest för att jag är rädd att träffa människor jag känner lite grann eller har kännt förut, jag blir nervös eftersom jag inte vet vad ja ska säga eller göra.
Jag gillar inte heller att betala eller liknande för då känns det som att alla stirrar på en.
Men som jag skrev så vänder det helt för mig med alkohol i kroppen, fråga mig inte varför, men det gör det.
När jag har druckit alkohol släpper alla spänningar och jag känner att jag kan göra exakt vad som helst (även gå på nattklubb) haha. Så social fobi och panikångest finns inte i min värld när jag har druckit, just därför är det den ända gången jag kan vara mig själv. Det finns säkert många med panikångest det faktist skulle vara helt omöjligt för att gå på nattklubb men faktist inte för mig. Och det är jag riktigt glad för kan jag lova, att det finns stunder då jag kan slappna av och ha kul utan att behöva tänka på ångesten.
Och förfestar gör jag hemma, jag har en pojkvän jag kan dricka med innan och jag kan umgås nykter med mina närmaste kompisar, brukar dricka en öl medans jag sminkar mig. Så det är inga problem, oftast räcker en öl för att klara av att gå ner till pizzerian och dricka en till öl där och senare åka och träffa folk helt utan problem.
Tack!
Skriv gärna till mig igen om du inte förstod svaret och fråga gärna mer om ni undrar över något :)
puss å kram!
Ny design
Det känns verkligen jätte skönt att så många bryr sig och det är så kul att det är folk som verkligen tar sig tid att läsa min blogg och om hur jag mår. Det är helt underbart tycker jag :) Efter att ha läst alla era kommentarer har jag faktist vart på jätte bra humör hela dagen! Tack!
Jag har suttit hela kvällen och försökt fixa designen på min blogg, men det gick inte riktigt som jag ville, haha.
Det är verkligen inte lätt att förstå sig på alla koder och allt, efter alla försök bestämde jag mig för att gå tillbaks till designen jag hade innan, men det gick ju självklart inte heller. Så jag hittade den här designen och den får funka så länge :)
Dagen har gått bra för mig, har mest vart hemma hela dagen så jag har sluppit va ute och träffa massa männsikor.
Imorgon blir det storstädning i lägenheten!
Men nu känner jag att jag är alldeles för trött för att ens komma på någonting att skriva just nu. Men jag lovar att jag skriver så fort jag vaknar imorgon :)
Men ni kan se fram emot att få läsa fler inlägg om hur min panikångest har påverkat mitt liv, hur jag kämpar för att den ska försvinna, tänkte också skriva om en bilolycka jag och min pojkvän va med om för några månader sen som har påverkat oss båda väldigt mycket på många sätt.
Och glöm inte att fråga om det är något ni undrar över :)
Puss och Kram!
När min panikångest va som värst
Förra sommaren, när min panikångest verkligen va som värst höll jag på att fastna i mitt drickande.
Det började ta slut mellan mig och min dåvarande pojkvän och jag va ute och festade nästan varje dag.
Mitt jobb som jag jobbade på i början av sommarn gjorde inte saken bättre, där drack jag gratis när jag jobbade och det va ju perfekt för mig tänkte jag. Då hade jag ett jobb och tjänade pengar men slapp få den där panikångesten som jag aldrig får när jag dricker.
Så varenda gång jag skulle ut någonstans va jag tvungen att dricka innan.
Jag kommer ihåg en gång när två killkompisar skulle hämta upp mig och en kompis, jag hade inte druckit en droppe för att jag åt penecilin just då och fick inte dricka, men jag kände att paniken höll på att stiga i mig innan dom kom. Så för att slippa paniken sprang jag in i affären och köpte tre st 3.5or bara för att få i mig lite alkohol och kunna bli lugn igen.
Det är helt sjukt att det ska behöva vara så, att man ska hålla på att fastna i ett beroende för att man ska må bättre, men samtidigt gör ju det bara saken ännu värre.
Jag träffade min nuvarande pojkvän i början av förra sommarn. Han blev kär direkt och jag vågade inte riktigt starta någonting seriöst eftersom han inte visste om min sjukdom. Och hur skulle jag kunna bli tillsammans med honom när jag inte kunde umgås med någon nykter?
Vi drack hela tiden när vi träffades, han gjorde det för min skull, eftersom jag va ju tvungen att dricka om vi skulle göra något.
Men tillslut kände jag att det inte funkade så som vi höll på. Vad skulle det bli kvar av mig? 18 år och nästan alkoholist.
Jag bestämde mig för att träffa han nykter. Det va verkligen jätte jobbigt i början men ja hade förklarat för honom att jag hade panikångest och det gick faktist bättre än vad jag hade förväntat mig :) För han förstog och stöttade mig och då kunde jag slappna av.
När jag väl hade träffat han nykter och det gick bra så flöt det bara på. Jag behövde ju inte dricka för att kunna träffa honom.
Nu bor vi ihop och han förstår mig och stöttar mig, han ställer verkligen upp och det känns jätte skönt att veta att man har folk som verkligen bryr sig.
Och tack så jätte mycket för kommentarerna, det känns skönt men ändå tråkigt att man inte är ensam om att ha panikångest.
puss på er! <3
En helt normal människa
Jag har mycke kompisar och festar nästan varje helg, skulle jag berätta för mina kompisar att jag har panikångest skulle dom aldrig tro mig.
När jag festar och dricker är jag väldigt social och pratar med allt och alla, är glad och jag är oftast den som syns och hörs mest och den som står på bordet och dansar och har kul. Men när alkoholen går ur kroppen och jag blir mitt vanliga jag blir allting tvärt om. Jag undviker att träffa folk, jag kan inte handla själv (iaf inte på mina dåliga dagar) och jag kan inte äta ute eller fika med gamla kompisar.
Jag hatar att ha det såhär, och varje dag tänker jag: Varför just jag?
När jag berättade för pappa att läkarn hade sagt att jag har panikångest och social fobi trodde han inte på mig, han sa att jag va den mest sociala person han kände. Jag är social, men bara med mina närmaste vänner och familj.
När jag berättade för min barndomskompis höll hon på att garva ihäl sig, hon tyckte att det va det dummaste hon hört och trodde jag skojjade.
Det värsta är att ingen tror att det är så allvarligt som det är, min syster och mamma trodde mig men dom förstog inte.
Dom förstog verkligen inte hur dåligt jag mådde.
Men jag tog min syster åt sidan och verkligen förklarade för henne hur dåligt jag mår och att jag många gånger bara tänkt ge upp och skita i allt. Det va då hon verkligen förstog, hon bad om ursäkt för att hon inte hade förstått tidigare, men det är klart hon inte gjorde d det är ingen som riktigt förstår.
Nu vet min syster hur jag mår och hon ställer verkligen upp på mig hela tiden, och det tycker jag är helt underbart för det behöver jag verkligen. Men det känns som att mamma och alla andra inte riktigt har förstått än, dom tjatar på att jag ska skaffa jobb men hur ska jag kunna göra det?
Jag måste köra med min "bortförklaring" panikångesten varje gång någon säger att jag ska göra nått jag inte klarar av.
Det känns som att jag gör dom besvikna, jag känner mig misslyckad som inte klarar av att göra någonting.
Men jag ska övervinna min panikångest, även fast det kommer bli väldigt väldigt svårt!
<3
Sovmorgon
Idag fick jag sova länge. det va riktigt skönt.
Jag har tvättstugan om någon timme, jag får se om jag kan gå eller om jag struntar i det.
En sak som är väldigt jobbig med min panikångest är att så fort det är något man känner att min inte klarar av, känns det som att folk tror att man bara säger att man inte klarar av det som en bortförklaring för att man inte orkar.
Men så är det verkligen inte!
Jag försöker verkligen handla själv, försöker va ute och träffa folk och försöker börja jobba.
Men det är riktigt svårt.
Kunde inte sova!
Min panikångest började när jag gick i ettan i gymnasiet, vi skulle ha skolfotografering,
Och självklart va fotografen jätte snygg, när vi skulle fotas kände jag hur nervös jag blev och jag va tvungen att hoppa över fotograferingen. Inte för att fotografen va snygg, haha, utan för att jag fick min första panikångest attack.
Jag hade ju aldrig fått det förut så jag hade ingen aning om va det va, jag började skaka och hjärtat bultade jätte fort och jag ville bara springa därifrån, ungefär så kändes det fast mycket värre.
Något år gick och jag kände inte av panikångesten någonting under det året, tills jag träffade min dåvarande pojkvän.
Vi dejtade ett tag och blev tillsammans och allt va jätte bra, han skulle bjuda ut mig på middag, jag gjorde mig fin och va lite nervös (har ingen aning om varför). När vi satt och skulle äta kände jag att jag inte kunde få i mig något, jag började skaka så fort jag lyfte handen och jag ville bara därifrån. Men jag genomled middagen och efter den dagen har det bara kommit fler och fler panik attacker.
Under under ca tre år berättade jag ingenting för någon! Jag skämdes och jag visste inte vad det va, varför jag skakade så fort jag blev nervös och varför jag blev så nervös som jag blev, bara för småsaker.
Till slut orkade jag inte längre, jag mådde så dåligt och jag va så rädd! Jag visste ju inte vad det va för fel på mig.
Jag tog mod till mig och berättade för min bästa kompis, min mamma och min syster.
Dom förstod direkt och lyssnade på mig, just då förstog jag inte varför jag inte hade berättat något tidigare, det va så skönt att bara få prata med någon och få berätta.
Min syster åkte med mig till doktorn och mitt hjärta dunkade så fort att jag trodde att jag skulle få en hjärtattack.
Min doktor kunde iallafall konstatera att det var panikångest och social fobi jag hade. Jag fattade ingenting när han sa det, jag? hade jag panikångest?! men jag lyssnade på honom och han skrev ut ångestdämpande piller till mig.
Jag blev helt överlycklig och tänkte att nu äntligen får ja bli frisk och kunna leva som en normal människa igen, men nej!
Pillerna funkade verkligen inte, dom gjorde bara ångesten värre.
Efter det har det bara gått upp och ner, vissa dagar mår jag jätte bra och andra kan jag inte ens gå utanför dörren.
Men nu måste jag försöka sova, skriver mer när jag vaknar imorgon, det är verkligen jätte skönt att få skriva av sig och att få dela det här med andra männskor.
Natti natti.
Mitt första inlägg.
Hej och välkommna till min blogg!
I den här bloggen kommer jag att skriva om hur det är att ha panikångest och social fobi som 19 åring och om kampen att varje dag försöka leva ett normalt liv.
Jag har valt att vara anonym för tillfället eftersom jag har döljt min panikångest för många, det är bara min familj, pojkvän och mina närmaste som vet om att jag har det.
Jag vet inte varför jag döljer det, jag tror att det är för att ja skäms (vilket jag inte borde göra) och för att jag vet att ingen förutom dom som har panikångest vet hur det känns, så därför låter jag bli att säga något.
På utsidan är jag en väldigt glad tjej som är omtyckt av många, jag ser bra ut och får ofta komplimanger.
Men på insidan mår jag så dåligt så ingen kan förstå! Varje morgon när jag vaknar undrar jag hur jag ska bära mig åt för att slippa gå utanför dörren och träffa någon jag känner och bli sådär nervös helt utan anledning.
Jag är rädd för att bli sjuk eftersom att det nästan är omöjligt för mig att gå till läkarn.
Min panikångest gör att saker man vanligtvis inte blir nervös för överhuvudtaget eller bara pirrar lite i magen tiodubblas för mig, hjärtat dunkar så hårt att det känns som att det ska hoppa ur bröstkorgen, jag börjar svettas och skaka som aldrig förr. Det är någonting jag måste leva med, och det är inte lätt kan jag lova.
Jag skulle kunna skriva ett flera meter långt inlägg men jag vet själv hur tråkigt det är att läsa sånna där långa inlägg så jag gör det här hyfsat kort och skriver ett till lite senare :)
<3
