Att leva med panikångest

Fick nyss en kommentar av en tjej som tyckte att designen inte riktigt passar in med själva temat i bloggen, att man nästan kan tro att jag gillar panikångest för att hjärtat sitter precis brevid texten där det står att leva med panikångest. (Och jag gillar absolut inte panikångest kan jag lova, jag hatar det!)
Hjärtan och panikångest kanske inte passar så bra ihop :P
Men tack för tipset, det va någonting jag inte alls tänkte på när jag valde designen :)
Får försöka hitta en ny igen.

Nu måste jag börja storstäda i lägenheten.
Vi har nämligen bestämt oss för att sälja lägenheten och förösöka skaffa oss en hyresrätt ist, det blir så dyrt med bostadsrätt. Iaf med lånen och så :( Så imorgon kommer syster hit och ska hjälpa oss att måla och spackla å sånt, hon e så snäll :)

Så nu ska jag sätta igång och det lär ju ta typ hela dagen, men jag kanske tar nån paus då och då och skriver nått litet inlägg :)
Och jag ska börja skriva lite mer om panikångesten också.

Puss å kram

Nu har jag försökt mig på en ny design igen :) Tyckte den här va så söt!

Men nu måste ja försöka sova lite, ska upp tidigt imorrn och städa så vi kan börja måla och renovera lägenheten inför försäljningen.

God natt sötnosar!!

<3

Från Joel:

Inte mer än rätt åt folk som kör rattfulla att skada sig, gör väl inget om dom dör heller.. Man får helt o hållet skylla sig själv när man är så jävla pantad i skallen och utsätter inte bara sig själv utan även alla andra medmänniskor för stor fara..

Varken jag eller min pojkvän är stolta över att ha kört rattfulla. Vi skäms och vissa kanske tänker att det va rätt åt oss, men alla gör misstag som man ångrar.
Och jag kan lova att båda vi skulle göra vad som helst för att få det ogjort.
Men man lär sig av sina misstag och det har vi utan tvekan gjort.
Men jag tror att dom flesta har vart unga och dumma och alla gör misstag, nu va detta ett väldigt stort misstag men huvudsaken är att vi har lärt oss en läxa och att ingen annan skadades.
Men hur fan kan du sitta och säga att vi förtjänar att dö?
Misstag görs, men någon som förtjänar att dö är våldtäcksmän, mördare och pedofiler!
Inte två ungdomar som gjorde ett stort misstag på fyllan, jag kan lova att du heller inte är perfekt. Alla unga har väl gjort misstag??
Självklart är det en fara för andra men om det hade vart folk ute vid den tiden tror jag knappast att han hade kört så fort som han gjorde.
Du anar inte hur mycket jag och han har fått lida för det här, vi har verkligen fått ta smällen med sjukhus, rehabilitering, smärta, böter och polis.
Men ingen som gör en dum sak i ungdomen förtjänar fan att dö, dom ända vi har skadat är oss själva och vi kommer knappast göra om det.
Så om du vill öppna din käft och säga till folk att dom förtjänar att dö så gör det till dom som verkligen förtjänar det och inte till två ungdomar som gjorde något väldigt dumt och som vi ångrar och har fått lida med!


Från Tove:

Give me a break!

Har varit med och har vänner och bekanta som varit med om värre bilolyckor, till och med människor som dött. Nu vet jag inte hur det gick för din pojkvän, men INGET, absolut INGET blir bättre för att du skrämmer upp andra med din tråkiga historia. Bilolyckor är vanligt, och utomlands är det ännu värre. Get over it. Vad glad för att du lever i stället! Det är bara sätta sig i bilen igen och lämna det bakom sig!


Du har säkert vänner och bekanta som har vart me om bilolyckor, och jag beklagar.

men bara för att du har vänner som vart me om värre olyckor än min så får inte jag skriva vad jag vill i min blogg??

Min pojkvän överlevde och det är jag väldigt glad över, men hur tror du att det känns att sitta i en bil och inte få kontakt me sin egen pojkvän?! att ligga på ett jävla sjukhus och få veta att sin pojkvän ligger mellan liv och död? att få sitta på intensiven varenda dag och höra maskiner pipa och inte veta om han kommer överleva? Hur fan tror du det känns? Jag tror knappast att du vet det för du verkar inte ha vart med om det själv, för hade du vart det hade du förstått att det inte bara är att komma över det och gå vidare.

Jag har dom bilderna i huvudet och det kommer jag alltid att ha.

Även om allt är bättre nu så är det en hemsk upplevelse jag har vart med om och det är inte så lätt att bara släppa, hur mycket jag än vill.

Jag skriver absolut inte om det här för att skrämma upp folk, utan för att jag tycker att det är skönt att skriva av mig och få dela detta med andra, och jag tvingar verkligen ingen att läsa min blogg.

Så om du blir uppskrämd av det jag skriver och tycker min blogg är så tråkig som du säger så ge fan i att läsa den och ta tag i dina egna problem!

Och min panikångest började inte pga bilolyckan, den började långt innan, och jag är inte rädd för att åka bil. Det gör jag flera gånger om dagen.
Om jag mår dåligt över en sak, vilket jag gör över bilolyckan så låt mig göra det. Du har säkert också saker du har mått eller mår dåligt över. Och vad som än händer finns det nästan alltid något som är värre, men alla har väl rätt att må dåligt över det man själv vart med om, eller tycker du inte det?

Dagen efter va det dags för mig att åka hem, jag ville igentligen inte eftersom jag bara ville vara nära honom hela tiden.
Men läkaren förklarade att det låg patienter och väntade på en plats eftersom sjukhuset va så fullt.
Han sa att jag fick stanna om jag ville men jag ville självklart inte ligga kvar där och hålla en plats när det finns andra som behöver den.
Så jag bestämde mig för att åka hem den dagen.

Jag gick ner och pussade på min älskling och sa hej då, han hade inte öppnat ögonen igen sen kvällen innan.
När jag satte mig i bilen och skulle åka hem bröt jag ihop igen.
Det va inte för att jag va rädd för att åka bil, utan för att det kändes hemskt att åka hem utan honom.
Vi hade inte vart ifrån varandra mer än några timmar sen dagen vi blev tillsammans.
När jag kom hem låg jag bara och grät, jag har nog aldrig kännt mig så ensam, även fast jag hade min mamma där hela tiden kändes det så tomt och konstigt.
Den natten sov jag inne hos mamma.

Jag nästan bodde på sjukhuset även fast jag hade blivit utskriven, jag åkte dit det första jag gjorde när jag vaknade och åkte hem sent på kvällen. Även fast jag hade så ont som jag hade i ryggen och revbenen fanns det inget som hindrade mig. Dom veckorna körde jag verkligen slut på mig själv, men att vara där hos honom hela tiden va en självklarhet för mig.

Läkarna gjorde hela tiden nya försök att väcka honom men han ville inte vakna.
Några dagar senare hade dom tagit ut den stora slangen han hade i halsen och den här gången hade dom lyckats väcka honom.
Jag fick komma in och säga hej till honom en snabbis innan dom skulle söva honom.
Eftersom han hade haft massa slangar i halsen hade han väldigt svårt att prata och hans ena stämband hade blivit förlamad, så jag hade självklart inte förväntat mig att han skulle säga något till mig.
Men när jag kom in sa jag att jag älskar honom, han kollade på mig och fick fram: Jag älskar dig också.
Snacka om att jag fick en chock men det värmde verkligen i hjärtat kan jag lova :)

Dagen efter åkte jag dit igen, och när jag va utanför sjukhuset ringde telefonen, det va en av sjuksköterskorna som tog hand om honom.
Hon sa att han ville prata med mig. Va?? tänkte jag, hur är det möjligt, han kan ju inte prata.
Men han tog telefonen och han fick fram några ord iaf. -Vart är du? kom nu snälla!
Haha vilken tur att jag va utanför sjukhuset då. Men chockad va jag kan ja lova.

Jag ska försöka att inte gå in på detaljer så mycket som jag gör, inlägget blir ju så långt då :)

Men när jag fick träffa honom efter han hade vaknat till lite mer märkte jag hur konstig han va.
Han va på väldigt dåligt humör och inte alls lika glad och trevlig som han brukar vara.
Men det är igentligen inte så konstigt med tanke på att han hade massa morfin i sig och va nog väldigt chockad eftersom han inte hade någon aning om vad som hade hänt igentligen, han kom inte ihåg någonting.
Men jag kan säga att jag va väldigt orolig för att det inte skulle försvinna, att det va en hjärnblödning som hade gjort honom så.
Och orden han sa sårade väldigt mycket och gjorde mig ledsen, men ja höll mig stark och stannade kvar och hjälpte honom. Idag kommer han inte ihåg någonting av det han sa till mig dom gångerna.
Det tog ett bra tag innan han helt klar i huvudet igen.

Efter några veckor började han bli lite bättre och fick flyttas till danderyd där dom va specialister på hjärnskador och rehabilitering. Han blev sakta men säkert bättre och efter mycket arbete fick han komma hem vissa helger på permis.
Snart kunde han gå å kryckor och fick komma hem.
Hur jag orkade stå ut med hans dåliga humör och att sitta på ett sjukhus exakt varje dag från morgon till kväll undrar jag fortfarande. Men det blir väl så när man älskar någon så pass mycket antar jag :)

I september har det gått ett år sen olyckan, men jag minns allting som om det va igår.
Min pojkvän är fortfarande inte helt återställd i benet, han opererades för någon månad sen och har några fler operationer framför sig.
Vi båda har verkligen lärt oss en läxa och skulle göra vad som helst för att få allting ogjort.
Han kommer aldrig bli riktigt bra i benet igen och jag kommer nog aldrig bli helt återställd i ryggen och minnena kommer alltid finnas där. Det får mig att må så dåligt och varje gång jag åker bil, åker föbi olycksplatsen eller tänker på olyckan kniper det till i magen.
Det jag mår mest dåligt över är när jag tänker på hur min familj måste ha känt och hur oroliga dom måste blivit när dom fick samtalet från ambulanspersonalen. Jag vill inte ens tänka tanken på hur jag hade kännt om det hade hänt någon i min familj någonting.
Jag vet också att det finns väldigt många som har varit med om MYCKET värre saker än det här.
Men det här är min historia och det är någonting vi har vart med om, jag kommer få leva med bilderna och känslan från olyckan väldigt väldigt länge och det är någonting som jag mår dåligt över.

Tack för att ni orkade läsa min historia och tack för allt stöd jag har fått!

<3