Svarar på 2 sjuka kommentarer!
Från Joel:
Inte mer än rätt åt folk som kör rattfulla att skada sig, gör väl inget om dom dör heller.. Man får helt o hållet skylla sig själv när man är så jävla pantad i skallen och utsätter inte bara sig själv utan även alla andra medmänniskor för stor fara..
Varken jag eller min pojkvän är stolta över att ha kört rattfulla. Vi skäms och vissa kanske tänker att det va rätt åt oss, men alla gör misstag som man ångrar.
Och jag kan lova att båda vi skulle göra vad som helst för att få det ogjort.
Men man lär sig av sina misstag och det har vi utan tvekan gjort.
Men jag tror att dom flesta har vart unga och dumma och alla gör misstag, nu va detta ett väldigt stort misstag men huvudsaken är att vi har lärt oss en läxa och att ingen annan skadades.
Men hur fan kan du sitta och säga att vi förtjänar att dö?
Misstag görs, men någon som förtjänar att dö är våldtäcksmän, mördare och pedofiler!
Inte två ungdomar som gjorde ett stort misstag på fyllan, jag kan lova att du heller inte är perfekt. Alla unga har väl gjort misstag??
Självklart är det en fara för andra men om det hade vart folk ute vid den tiden tror jag knappast att han hade kört så fort som han gjorde.
Du anar inte hur mycket jag och han har fått lida för det här, vi har verkligen fått ta smällen med sjukhus, rehabilitering, smärta, böter och polis.
Men ingen som gör en dum sak i ungdomen förtjänar fan att dö, dom ända vi har skadat är oss själva och vi kommer knappast göra om det.
Så om du vill öppna din käft och säga till folk att dom förtjänar att dö så gör det till dom som verkligen förtjänar det och inte till två ungdomar som gjorde något väldigt dumt och som vi ångrar och har fått lida med!
Från Tove:
Give me a break!
Har varit med och har vänner och bekanta som varit med om värre bilolyckor, till och med människor som dött. Nu vet jag inte hur det gick för din pojkvän, men INGET, absolut INGET blir bättre för att du skrämmer upp andra med din tråkiga historia. Bilolyckor är vanligt, och utomlands är det ännu värre. Get over it. Vad glad för att du lever i stället! Det är bara sätta sig i bilen igen och lämna det bakom sig!
Du har säkert vänner och bekanta som har vart me om bilolyckor, och jag beklagar.men bara för att du har vänner som vart me om värre olyckor än min så får inte jag skriva vad jag vill i min blogg??
Min pojkvän överlevde och det är jag väldigt glad över, men hur tror du att det känns att sitta i en bil och inte få kontakt me sin egen pojkvän?! att ligga på ett jävla sjukhus och få veta att sin pojkvän ligger mellan liv och död? att få sitta på intensiven varenda dag och höra maskiner pipa och inte veta om han kommer överleva? Hur fan tror du det känns? Jag tror knappast att du vet det för du verkar inte ha vart med om det själv, för hade du vart det hade du förstått att det inte bara är att komma över det och gå vidare.
Jag har dom bilderna i huvudet och det kommer jag alltid att ha.
Även om allt är bättre nu så är det en hemsk upplevelse jag har vart med om och det är inte så lätt att bara släppa, hur mycket jag än vill.
Jag skriver absolut inte om det här för att skrämma upp folk, utan för att jag tycker att det är skönt att skriva av mig och få dela detta med andra, och jag tvingar verkligen ingen att läsa min blogg.
Så om du blir uppskrämd av det jag skriver och tycker min blogg är så tråkig som du säger så ge fan i att läsa den och ta tag i dina egna problem!
Och min panikångest började inte pga bilolyckan, den började långt innan, och jag är inte rädd för att åka bil. Det gör jag flera gånger om dagen.
Om jag mår dåligt över en sak, vilket jag gör över bilolyckan så låt mig göra det. Du har säkert också saker du har mått eller mår dåligt över. Och vad som än händer finns det nästan alltid något som är värre, men alla har väl rätt att må dåligt över det man själv vart med om, eller tycker du inte det?
Bilolyckan forts del 3.
Men läkaren förklarade att det låg patienter och väntade på en plats eftersom sjukhuset va så fullt.
Han sa att jag fick stanna om jag ville men jag ville självklart inte ligga kvar där och hålla en plats när det finns andra som behöver den.
Så jag bestämde mig för att åka hem den dagen.
Jag gick ner och pussade på min älskling och sa hej då, han hade inte öppnat ögonen igen sen kvällen innan.
När jag satte mig i bilen och skulle åka hem bröt jag ihop igen.
Det va inte för att jag va rädd för att åka bil, utan för att det kändes hemskt att åka hem utan honom.
Vi hade inte vart ifrån varandra mer än några timmar sen dagen vi blev tillsammans.
När jag kom hem låg jag bara och grät, jag har nog aldrig kännt mig så ensam, även fast jag hade min mamma där hela tiden kändes det så tomt och konstigt.
Den natten sov jag inne hos mamma.
Jag nästan bodde på sjukhuset även fast jag hade blivit utskriven, jag åkte dit det första jag gjorde när jag vaknade och åkte hem sent på kvällen. Även fast jag hade så ont som jag hade i ryggen och revbenen fanns det inget som hindrade mig. Dom veckorna körde jag verkligen slut på mig själv, men att vara där hos honom hela tiden va en självklarhet för mig.
Läkarna gjorde hela tiden nya försök att väcka honom men han ville inte vakna.
Några dagar senare hade dom tagit ut den stora slangen han hade i halsen och den här gången hade dom lyckats väcka honom.
Jag fick komma in och säga hej till honom en snabbis innan dom skulle söva honom.
Eftersom han hade haft massa slangar i halsen hade han väldigt svårt att prata och hans ena stämband hade blivit förlamad, så jag hade självklart inte förväntat mig att han skulle säga något till mig.
Men när jag kom in sa jag att jag älskar honom, han kollade på mig och fick fram: Jag älskar dig också.
Snacka om att jag fick en chock men det värmde verkligen i hjärtat kan jag lova :)
Dagen efter åkte jag dit igen, och när jag va utanför sjukhuset ringde telefonen, det va en av sjuksköterskorna som tog hand om honom.
Hon sa att han ville prata med mig. Va?? tänkte jag, hur är det möjligt, han kan ju inte prata.
Men han tog telefonen och han fick fram några ord iaf. -Vart är du? kom nu snälla!
Haha vilken tur att jag va utanför sjukhuset då. Men chockad va jag kan ja lova.
Jag ska försöka att inte gå in på detaljer så mycket som jag gör, inlägget blir ju så långt då :)
Men när jag fick träffa honom efter han hade vaknat till lite mer märkte jag hur konstig han va.
Han va på väldigt dåligt humör och inte alls lika glad och trevlig som han brukar vara.
Men det är igentligen inte så konstigt med tanke på att han hade massa morfin i sig och va nog väldigt chockad eftersom han inte hade någon aning om vad som hade hänt igentligen, han kom inte ihåg någonting.
Men jag kan säga att jag va väldigt orolig för att det inte skulle försvinna, att det va en hjärnblödning som hade gjort honom så.
Och orden han sa sårade väldigt mycket och gjorde mig ledsen, men ja höll mig stark och stannade kvar och hjälpte honom. Idag kommer han inte ihåg någonting av det han sa till mig dom gångerna.
Det tog ett bra tag innan han helt klar i huvudet igen.
Efter några veckor började han bli lite bättre och fick flyttas till danderyd där dom va specialister på hjärnskador och rehabilitering. Han blev sakta men säkert bättre och efter mycket arbete fick han komma hem vissa helger på permis.
Snart kunde han gå å kryckor och fick komma hem.
Hur jag orkade stå ut med hans dåliga humör och att sitta på ett sjukhus exakt varje dag från morgon till kväll undrar jag fortfarande. Men det blir väl så när man älskar någon så pass mycket antar jag :)
I september har det gått ett år sen olyckan, men jag minns allting som om det va igår.
Min pojkvän är fortfarande inte helt återställd i benet, han opererades för någon månad sen och har några fler operationer framför sig.
Vi båda har verkligen lärt oss en läxa och skulle göra vad som helst för att få allting ogjort.
Han kommer aldrig bli riktigt bra i benet igen och jag kommer nog aldrig bli helt återställd i ryggen och minnena kommer alltid finnas där. Det får mig att må så dåligt och varje gång jag åker bil, åker föbi olycksplatsen eller tänker på olyckan kniper det till i magen.
Det jag mår mest dåligt över är när jag tänker på hur min familj måste ha känt och hur oroliga dom måste blivit när dom fick samtalet från ambulanspersonalen. Jag vill inte ens tänka tanken på hur jag hade kännt om det hade hänt någon i min familj någonting.
Jag vet också att det finns väldigt många som har varit med om MYCKET värre saker än det här.
Men det här är min historia och det är någonting vi har vart med om, jag kommer få leva med bilderna och känslan från olyckan väldigt väldigt länge och det är någonting som jag mår dåligt över.
Tack för att ni orkade läsa min historia och tack för allt stöd jag har fått!
<3
Bilolyckan forts.
När dom hade klippt bort taket körde dom iväg min pojkvän me helikopter och la in mig i en ambulans.
När jag låg i ambulansen ville hon ha nummret till min mamma men jag kommer ihåg att jag inte ville att hon skulle ringa henne för jag ville inte göra mamma orolig. Jag visste att det inte va nån fara med mig och trodde att jag skulle få åka hem samma natt.
När hon pratade med mamma i telefon berättade hon att vi hade vart med om en bilolycka och att hon trodde att jag va ok men att min pojkvän va allvarligt skadad. Varenda gång dom sa det blev jag arg, för jag ville inte att det skulle vara så, jag försökte förtränga det.
När vi kom fram till sjukhuset klippte dom upp mina kläder och jag fick röntkas, det visade sig att mina ryggkotor hade blivit ihoptryckta, jag hade brutit ett revben, fått en spricka i bröstkorgen och en skada på mjälten.
När jag hade blivit uppörd till ett rum kom mamma inspringandes och kramade mig.
Jag kommer ihåg att jag grät och sa förlåt, jag skämdes så mycket.
Jag fick sova en stund och när jag vaknade kom läkarna in i rummet och pratade med mig, jag frågade om jag och min pojkvän kunde få dela rum eftersom jag trodde att han inte va så illa skadad som han va.
Läkarna bara log lite, mumlade något och gick därifrån.
Och jag fattade ingenting, jag låg och pratade med mamma och alla som hade kommit och hälsat på och väntade på att jag skulle få träffa min pojkvän.
Sen kom sjuksköterskan in med telefonen och sa att ja hade ett samtal.
Jag tog telefonen och hon förklarade att hon ringde från intensiven, jag fattade först inte vad det va så jag undrade vad hon ville, hon berättade att min pojkvän låg hos dom i respirator för att han inte kunde andas själv, det va något med att hans lungor hade kolappsat. Jag kommer ihåg hur jag bröt ihop och inte kunde prata.
Det va så sjukt hur allt kunde hända så fort, och att det hände mig? Sånt här händer ju bara i filmer och mardrömmar.
Tänk om han inte skulle överleva?
Samma dag bestämde jag mig för att åka ner till intensiven (jag satt i rullstol) för att få se min pojkvän.
Alla mina kompisar väntade utanför och det va verkligen underbart att ha dom med som stöd.
Min syster följde med in och jag kommer ihåg att ja va jätte nervös.
När jag kom in i hans rum låg han med slangar över nästan hela kroppen, stora slangar ner i halsen och det va maskiner överallt som pep. Det va först då jag insåg att det faktist va allvarligt.
Jag åkte fram till hans säng håll honom i handen och började gråta. Jag vet inte hur länge jag satt där och bara grät.
Jag kan säga att jag har aldrig någonsin ångrat mig om någonting så mycket som jag gjorde då.
Värför satte vi oss i bilen???!
Men det som lugnade mig va att han såg så fridfull ut, han va så fin även fast han låg där med alla slangar.
Jag fick reda på att eftersom hans lungor hade blivit så skadade hade han fått en svår lunginflammation och hans hjärta hade fått tagit en smäll och lårbenet hade nästan knäckts på mitten han hade också små blödningar i hjärnan.
Han fick ha en stor ställning inborrad i benet för att stabilisera eftersom dom inte kunde operera honom när han va så illa skadad på lungorna.
Jag fick stanna på sjukhuset i 6 dagar och varje dag åkte jag ner till honom och satt där hela dagarna.
Andra dagen på sjukhuset kom min pappa och syster upp till mig och såg jätte ledsa ut, jag fick veta senare att dom hade fått veta av läkarna att det bara va 50% chans att min pojkvän skulle överleva.
Men någonstans visste jag att han inte skulle lämna mig. Jag v isste att han skulle kämpa och det gjorde han verkligen.
En dag ringde dom från intesiven ner mig och sa att det va något allvarligt, och jag kan lova att så nervös har jag aldrig vart i hela mitt liv.
Jag trodde att jag hade förlorat honom. Efter en lång väntan kom en läkare in i rummet och det va inte förnns då jag fick reda på att jag hade trott fel. Hon ville bara veta om han hade tagit droger samma kväll det hände, hon trodde att det kanske va därför han inte ville vakna. Men det hade han inte, för han är absolut inte sån som tar droger.
Då berättade hon att han kan ha fått en stor hjärnblödning och att det kan ta månader innan han vaknar.
Kvällen innan jag skulle bli utskriven från sjukhuset åkte jag ner till honom för att säga godnatt, mamma va med mig.
När jag kom ner satt jag och pratade lite med honom som jag brukade göra (läkarna sa att det va bra), jag sa att jag älskade honom och att han måste vakna nu för att ja saknar honom så mycket.
Då såg jag hur han rörde lite på ena foten, och hur han försökte svälja och sen öppnade han ögonen och såg rakt in i mina. Jag blev helt överlycklig och började gråta och ställde mig upp, lutade mig över han och bara grät å kramade han.
Äntligen tänkte jag! det va nog den underbaraste känslan jag någonsin kännt.
Läkarna kom springandes och började förklara för honom vad som hade hänt och vart han va.
Dom va tvungna att söva honom igen för han blev så uppstressad av slangarna i halsen och allt annat han hade på sig.
Den kvällen va första kvällen sen olyckan jag kunde somna utan att behöva ta sömntablett.
Fortsättning följer, det blir så mycket att skriva så skriver det i tre delar ist :)
Men nu tänkte jag lägga mig och försöka sova, jag skriver imorgon när jag vaknar.
God natt! <3
Bilolyckan!
Kvällen började med att vi satt hemma och kollade på tv, vi tänkte ta en lugn hemmakväll tills en kompis ringde och tjatade på att vi skulle med ut.
Så vi bestämde oss för att följa med.
Vi gick ner på en liten krog nära där vi bor och drack några öl tillsammans med våra kompisar.
Lite senare på kvällen bestämde vi oss för att åka på fest hos en tjej som bor lite längre bort, väldigt dumma i huvudet som vi var bestämde vi oss för att ta firmabilen :S
Så vi åkte till festen och resan dit gick jätte bra, det va ju inte så långt att köra.
Vi fick iallafall i oss några öl till och det blev sent så vi skulle börja röra oss hemmåt.
Vi tänkte att vi skulle gå hem först men ångrade oss när vi gick förbi hans parkerade firmabil. (och det ångrar jag mer än någonsin idag).
Fulla och dumma som vi va så bestämde vi oss för att köra hem, men jag tyckte min pojkvän va alldeles för full för att köra så jag bestämde mig för att köra hem. Jag har inget körkort men har övningkört lite tidigare.
Så jag satte mig och körde lungt och försiktigt och det gick aldeles utmärkt tills vi va utanför porten.
Eftersom att jag inte kunde parkera så skulle min pojkvän göra det., så han satte sig bakom ratten.
Sen sa han: Ta på dig bältet älskling jag ska visa dig hur man kör bil! Och utan att protestera gjorde jag det, vilket jag ångrar idag. Han gasade iväg och han körde aldeles för fort tyckte jag och började bli väldigt nervös.
På en väg nära oss finns det två busshållsplatser där vägen smalnar av väldigt mycket och jag kommer ihåg hur vi kom i världens fart igenom där, jag va nästan helt säker på att vi skulle krocka men vi kom igenom och jag pustade ut och bad han sakta ner.
'Allt gick så fort, det va halt på vägen och lite längre fram kom en kurva, jag kommer ihåg hur hela bilen släppte och jag skriker neej neej! Sen blev det svart!
Jag vaknade av att jag drömde, jag drömde om hela mitt liv, det va som bilder som rullade upp i huvudet, från när jag va liten tills då det hände, och när bilderna tog slut vaknade jag upp.
Jag låg med huvudet på instrumentbrädan och kommer ihåg att jag hade väldigt ont i hela kroppen, speciellt i ryggen.
Jag hörde hur bilrutan smattrade, det lät som att det regnade men det va sprickorna i glaset som lät tror jag.
Jag försökte sätta mig upp och skulle väcka min pojkvän som jag trodde låg och snarkade, jag skulle väcka honom så vi kunde gå därifrån innan polisen kom. Jag ville inte att han skulle åka fast för fyllekörning.
Jag vet helt sjukt att tänka så men jag va ju i chock.
Jag puttade på honom och skrek på han men han ville inte vakna.
Jag öppnade billdörren och försökte komma ut, varför vet jag inte, men jag kom inte ut, jag hade för ont och det va en stolpe ivägen. Jag fick upp min väska som låg på golvet och fick upp min telefon och ringde 112.
Jag kommer ihåg hur svårt det va att prata, det kändes som att jag inte fick någon luft.
Men jag fick iallafall fram: Bilolycka! Han vill inte vakna!
Hon frågade vart vi va men jag hade ingen aning just då. Men hon berättade att det redan hade ringt någon och att ambulans va på väg.
Det stannade en taxi framför bilen och en kille hoppade ut och försökte öppna min dörr, sen fick han tag på min parfym som hade åkt ur väskan som han slängde i gräset. Och jag skrek på honom att han skulle plocka upp min parfym igen, haha så sjukt att man tänker på så oviktiga saker när man är chockad.
Ambulanser, brandmän och poliser kom efter ett tag (hade ingen tidsuppfattning alls).
Jag blev tillsagd att sitta blixt still eftersom jag hade ont i ryggen, och min pojkvän hade fortfarande inte vaknat.
Ambulanspersonalen satte syrgasmask på min pojkvän och vi fick massa nålar i armarna.
Eftersom dom inte fick ut oss och det rök lite om bilen fick dom klippa upp hela taket på bilen.
Jag fick sitta under en filt med en polis som lugnade ner mig, han va verkligen jätte snäll.
Dom berättade för mig att min pojkvän va så allvarligt skadad att han va tvungen att åka helikopter till sjukhuset.
Men jag förstog aldrig hur skadad han va, jag ville inte insé
Jag tänkte ta en paus från skrivandet en liten stund, såg att det här inlägget blev lite väl långt och det är väldigt jobbigt för mig att skriva om detta, får väldigt ont i magen och är nära på att börja gråta när jag tänker tillbaks på olyckan, men det är skönt att skriva av sig.
Så fortsättningen på inlägget kommer snart.
<3
