Att leva med panikångest

Jag tänkte skriva och berätta lite om en bilolycka jag och min pojkvän va med om för ca 10 månader sen.

Kvällen började med att vi satt hemma och kollade på tv, vi tänkte ta en lugn hemmakväll tills en kompis ringde och tjatade på att vi skulle med ut.
Så vi bestämde oss för att följa med.
Vi gick ner på en liten krog nära där vi bor och drack några öl tillsammans med våra kompisar.
Lite senare på kvällen bestämde vi oss för att åka på fest hos en tjej som bor lite längre bort, väldigt dumma i huvudet som vi var bestämde vi oss för att ta firmabilen :S

Så vi åkte till festen och resan dit gick jätte bra, det va ju inte så långt att köra.
Vi fick iallafall i oss några öl till och det blev sent så vi skulle börja röra oss hemmåt.
Vi tänkte att vi skulle gå hem först men ångrade oss när vi gick förbi hans parkerade firmabil. (och det ångrar jag mer än någonsin idag).

Fulla och dumma som vi va så bestämde vi oss för att köra hem, men jag tyckte min pojkvän va alldeles för full för att köra så jag bestämde mig för att köra hem. Jag har inget körkort men har övningkört lite tidigare.
Så jag satte mig och körde lungt och försiktigt och det gick aldeles utmärkt tills vi va utanför porten.
Eftersom att jag inte kunde parkera så skulle min pojkvän göra det., så han satte sig bakom ratten.
Sen sa han: Ta på dig bältet älskling jag ska visa dig hur man kör bil! Och utan att protestera gjorde jag det, vilket jag ångrar idag. Han gasade iväg och han körde aldeles för fort tyckte jag och började bli väldigt nervös.
På en väg nära oss finns det två busshållsplatser där vägen smalnar av väldigt mycket och jag kommer ihåg hur vi kom i världens fart igenom där, jag va nästan helt säker på att vi skulle krocka men vi kom igenom och jag pustade ut och bad han sakta ner.

'Allt gick så fort, det va halt på vägen och lite längre fram kom en kurva, jag kommer ihåg hur hela bilen släppte och jag skriker neej neej! Sen blev det svart!
Jag vaknade av att jag drömde, jag drömde om hela mitt liv, det va som bilder som rullade upp i huvudet, från när jag va liten tills då det hände, och när bilderna tog slut vaknade jag upp.

Jag låg med huvudet på instrumentbrädan och kommer ihåg att jag hade väldigt ont i hela kroppen, speciellt i ryggen.
Jag hörde hur bilrutan smattrade, det lät som att det regnade men det va sprickorna i glaset som lät tror jag.
Jag försökte sätta mig upp och skulle väcka min pojkvän som jag trodde låg och snarkade, jag skulle väcka honom så vi kunde gå därifrån innan polisen kom. Jag ville inte att han skulle åka fast för fyllekörning.

Jag vet helt sjukt att tänka så men jag va ju i chock.
Jag puttade på honom och skrek på han men han ville inte vakna.
Jag öppnade billdörren och försökte komma ut, varför vet jag inte, men jag kom inte ut, jag hade för ont och det va en stolpe ivägen. Jag fick upp min väska som låg på golvet och fick upp min telefon och ringde 112.
Jag kommer ihåg hur svårt det va att prata, det kändes som att jag inte fick någon luft.
Men jag fick iallafall fram: Bilolycka! Han vill inte vakna!
Hon frågade vart vi va men jag hade ingen aning just då. Men hon berättade att det redan hade ringt någon och att ambulans va på väg.

Det stannade en taxi framför bilen och en kille hoppade ut och försökte öppna min dörr, sen fick han tag på min parfym som hade åkt ur väskan som han slängde i gräset. Och jag skrek på honom att han skulle plocka upp min parfym igen, haha så sjukt att man tänker på så oviktiga saker när man är chockad.
Ambulanser, brandmän och poliser kom efter ett tag (hade ingen tidsuppfattning alls).
Jag blev tillsagd att sitta blixt still eftersom jag hade ont i ryggen, och min pojkvän hade fortfarande inte vaknat.
Ambulanspersonalen satte syrgasmask på min pojkvän och vi fick massa nålar i armarna.
Eftersom dom inte fick ut oss och det rök lite om bilen fick dom klippa upp hela taket på bilen.
Jag fick sitta under en filt med en polis som lugnade ner mig, han va verkligen jätte snäll.
Dom berättade för mig att min pojkvän va så allvarligt skadad att han va tvungen att åka helikopter till sjukhuset.
Men jag förstog aldrig hur skadad han va, jag ville inte insé


Jag tänkte ta en paus från skrivandet en liten stund, såg att det här inlägget blev lite väl långt och det är väldigt jobbigt för mig att skriva om detta, får väldigt ont i magen och är nära på att börja gråta när jag tänker tillbaks på olyckan, men det är skönt att skriva av sig.
Så fortsättningen på inlägget kommer snart.

<3