Att leva med panikångest

När dom hade klippt bort taket körde dom iväg min pojkvän me helikopter och la in mig i en ambulans.
När jag låg i ambulansen ville hon ha nummret till min mamma men jag kommer ihåg att jag inte ville att hon skulle ringa henne för jag ville inte göra mamma orolig. Jag visste att det inte va nån fara med mig och trodde att jag skulle få åka hem samma natt.
När hon pratade med mamma i telefon berättade hon att vi hade vart med om en bilolycka och att hon trodde att jag va ok men att min pojkvän va allvarligt skadad. Varenda gång dom sa det blev jag arg, för jag ville inte att det skulle vara så, jag försökte förtränga det.

När vi kom fram till sjukhuset klippte dom upp mina kläder och jag fick röntkas, det visade sig att mina ryggkotor hade blivit ihoptryckta, jag hade brutit ett revben, fått en spricka i bröstkorgen och en skada på mjälten.
När jag hade blivit uppörd till ett rum kom mamma inspringandes och kramade mig.
Jag kommer ihåg att jag grät och sa förlåt, jag skämdes så mycket.
Jag fick sova en stund och när jag vaknade kom läkarna in i rummet och pratade med mig, jag frågade om jag och min pojkvän kunde få dela rum eftersom jag trodde att han inte va så illa skadad som han va.
Läkarna bara log lite, mumlade något och gick därifrån.
Och jag fattade ingenting, jag låg och pratade med mamma och alla som hade kommit och hälsat på och väntade på att jag skulle få träffa min pojkvän.
Sen kom sjuksköterskan in med telefonen och sa att ja hade ett samtal.
Jag tog telefonen och hon förklarade att hon ringde från intensiven, jag fattade först inte vad det va så jag undrade vad hon ville, hon berättade att min pojkvän låg hos dom i respirator för att han inte kunde andas själv, det va något med att hans lungor hade kolappsat. Jag kommer ihåg hur jag bröt ihop och inte kunde prata.
Det va så sjukt hur allt kunde hända så fort, och att det hände mig? Sånt här händer ju bara i filmer och mardrömmar.
Tänk om han inte skulle överleva?

Samma dag bestämde jag mig för att åka ner till intensiven (jag satt i rullstol) för att få se min pojkvän.
Alla mina kompisar väntade utanför och det va verkligen underbart att ha dom med som stöd.
Min syster följde med in och jag kommer ihåg att ja va jätte nervös.
När jag kom in i hans rum låg han med slangar över nästan hela kroppen, stora slangar ner i halsen och det va maskiner överallt som pep. Det va först då jag insåg att det faktist va allvarligt.
Jag åkte fram till hans säng håll honom i handen och började gråta. Jag vet inte hur länge jag satt där och bara grät.
Jag kan säga att jag har aldrig någonsin ångrat mig om någonting så mycket som jag gjorde då.
Värför satte vi oss i bilen???!
Men det som lugnade mig va att han såg så fridfull ut, han va så fin även fast han låg där med alla slangar.
Jag fick reda på att eftersom hans lungor hade blivit så skadade hade han fått en svår lunginflammation och hans hjärta hade fått tagit en smäll och lårbenet hade nästan knäckts på mitten han hade också små blödningar i hjärnan.
Han fick ha en stor ställning inborrad i benet för att stabilisera eftersom dom inte kunde operera honom när han va så illa skadad på lungorna.

Jag fick stanna på sjukhuset i 6 dagar och varje dag åkte jag ner till honom och satt där hela dagarna.
Andra dagen på sjukhuset kom min pappa och syster upp till mig och såg jätte ledsa ut, jag fick veta senare att dom hade fått veta av läkarna att det bara va 50% chans att min pojkvän skulle överleva.
Men någonstans visste jag att han inte skulle lämna mig. Jag v isste att han skulle kämpa och det gjorde han verkligen.
En dag ringde dom från intesiven ner mig och sa att det va något allvarligt, och jag kan lova att så nervös har jag aldrig vart i hela mitt liv.
Jag trodde att jag hade förlorat honom. Efter en lång väntan kom en läkare in i rummet och det va inte förnns då jag fick reda på att jag hade trott fel. Hon ville bara veta om han hade tagit droger samma kväll det hände, hon trodde att det kanske va därför han inte ville vakna. Men det hade han inte, för han är absolut inte sån som tar droger.
Då berättade hon att han kan ha fått en stor hjärnblödning och att det kan ta månader innan han vaknar.

Kvällen innan jag skulle bli utskriven från sjukhuset åkte jag ner till honom för att säga godnatt, mamma va med mig.
När jag kom ner satt jag och pratade lite med honom som jag brukade göra (läkarna sa att det va bra), jag sa att jag älskade honom och att han måste vakna nu för att ja saknar honom så mycket.
Då såg jag hur han rörde lite på ena foten, och hur han försökte svälja och sen öppnade han ögonen och såg rakt in i mina. Jag blev helt överlycklig och började gråta och ställde mig upp, lutade mig över han och bara grät å kramade han.
Äntligen tänkte jag! det va nog den underbaraste känslan jag någonsin kännt.
Läkarna kom springandes och började förklara för honom vad som hade hänt och vart han va.
Dom va tvungna att söva honom igen för han blev så uppstressad av slangarna i halsen och allt annat han hade på sig.
Den kvällen va första kvällen sen olyckan jag kunde somna utan att behöva ta sömntablett.

Fortsättning följer, det blir så mycket att skriva så skriver det i tre delar ist :)
Men nu tänkte jag lägga mig och försöka sova, jag skriver imorgon när jag vaknar.
God natt! <3