En helt normal människa
Jag har mycke kompisar och festar nästan varje helg, skulle jag berätta för mina kompisar att jag har panikångest skulle dom aldrig tro mig.
När jag festar och dricker är jag väldigt social och pratar med allt och alla, är glad och jag är oftast den som syns och hörs mest och den som står på bordet och dansar och har kul. Men när alkoholen går ur kroppen och jag blir mitt vanliga jag blir allting tvärt om. Jag undviker att träffa folk, jag kan inte handla själv (iaf inte på mina dåliga dagar) och jag kan inte äta ute eller fika med gamla kompisar.
Jag hatar att ha det såhär, och varje dag tänker jag: Varför just jag?
När jag berättade för pappa att läkarn hade sagt att jag har panikångest och social fobi trodde han inte på mig, han sa att jag va den mest sociala person han kände. Jag är social, men bara med mina närmaste vänner och familj.
När jag berättade för min barndomskompis höll hon på att garva ihäl sig, hon tyckte att det va det dummaste hon hört och trodde jag skojjade.
Det värsta är att ingen tror att det är så allvarligt som det är, min syster och mamma trodde mig men dom förstog inte.
Dom förstog verkligen inte hur dåligt jag mådde.
Men jag tog min syster åt sidan och verkligen förklarade för henne hur dåligt jag mår och att jag många gånger bara tänkt ge upp och skita i allt. Det va då hon verkligen förstog, hon bad om ursäkt för att hon inte hade förstått tidigare, men det är klart hon inte gjorde d det är ingen som riktigt förstår.
Nu vet min syster hur jag mår och hon ställer verkligen upp på mig hela tiden, och det tycker jag är helt underbart för det behöver jag verkligen. Men det känns som att mamma och alla andra inte riktigt har förstått än, dom tjatar på att jag ska skaffa jobb men hur ska jag kunna göra det?
Jag måste köra med min "bortförklaring" panikångesten varje gång någon säger att jag ska göra nått jag inte klarar av.
Det känns som att jag gör dom besvikna, jag känner mig misslyckad som inte klarar av att göra någonting.
Men jag ska övervinna min panikångest, även fast det kommer bli väldigt väldigt svårt!
<3
Hej du!!
Jag och min syster är med i en tävling där vi kan vinna en liten dator :) Vi hade vart väldigt tacksamma om du kunde klicka in dig på:
http://www.asusnordic.com/summertour/?p=351
och rösta på oss... Det vore så himla snällt :) Det tar ca 3 sekunder du behöver bara klicka på den lilla snäckan bredvid bilden..
Kram// Mia & Mirna
hej! jag har oxå panikångest jag har fått diagnosen social fobi, så jag vet precis hur det känns. på hela vårterminen var jag i skolan ungefär 1 tredjedel så det där med att skaffa jobb förstår jag också!
ville bara säga det :)
hej, jag vet också hur det är. Precis så som du skriver. Det är hemskt att så vanliga grejer som att gå till affären ska vara så omöjligt ibland och jag hatar också hur det kan uppfattas som att man är lat. men vissa människor fattar bara inte, så är det. om man inte varit med om liknande kan man nog inte förstå. har du provat kbt-behandling?
Oj, wow. Det här skulle kunna vara skrivet om mig, som jag var och mådde när jag var nitton. Helt sjukt. Hang in there och kämpa på! Jag är (nästan) frisk från min sociala fobi och panikångest idag. Saker som var totalt omöjligt för mig för ett par år sedan klarar jag av lätt som en plätt idag!
Hej!
Kom in på din blogg och tänkte bara säga hej!
Hej!
Det känns både bra och dåligt att märka att det finns många andra som har det lika som jag. Bra förståss att man har mycke gemensamt och kan hjälpa varandra och man vet hur de känns för den andra. Men dåligt förståss då jag verkligen inte vill att någon skall behöva må så dåligt.
Jag känner igen mig i det att många inte förstår hur dåligt man mår. Och visst stämmer det, ingen som inte varit med om det kan veta hur det känns.
Att bara ligga och gråta och skaka och inte veta vad man skall göra är ingen någon kan förstå och aldra minnst förstå hur de känns.
Hoppas vi kan hålla kontakten, vore kul med en som påriktigt förstår en.
Kram!
Jag vet hur det är med panikångest och social fobi...
Kämpar på!
kram :)
Åh tack för att du delar med dig!
Jag började tappa håret för en månad sen... for till läkaren och bad henne skriva ut nått piller åt mig så att jag skulle bli frisk.
Hon sa att ett piller inte var aktuellt men lovande att ta blodprover.
Proverna kom tillbaka helt utan att visa på någonting konstigt.
Tydligen så berodde mitt håravffall, svimningar och hjärtflimmer på stress?!
Jag skickades därefter till en kurator och efter lite tester så kom hon fram till att jag led av panikångest.
Snacka om att man känner sig tagen på sängen!
Jag känner igen det du beskriver om socialfobi.
har jag en dålig dag förmåt jag heller inte att handla eller liknande.. det känns som att folk kommer att stirra eller att jag kommer att uppföra mig avvikande.
Men folk skulle skratta åt mig om jag sa det. Jag är känd som gängets sociala underverk!
Men allt är nog bara en mask.
tack iaf för trevlig nattläsning.
Jag önskar dig allt gott!
Jag tror på dig och det du skriver men har en liten fråga bara. Hur kan en person med panikångest och socialfobi ens tänka tanken på att gå till en nattklubb? Även om du säger att det släpper när du dricker, sitter du då hemma och dricker ensam innan du går på förfest och träffar folk eller hur gör du för att klara av det? Jag tycker bara att det borde vara totoalt omöjligt för en person med en sån här diagnos att ens kunna gå ut och festa, svara gärna i mitt kommentarsfält så jag får läsa svaret om du vill och lycka till och hoppas att du blir frisk!
jag vill också komma över min panikångest. den är hyffsat nyfödd hos mig. sitter och gråter nu, för jag är lättad över att det finns andra som går igenom samma sak. jag är inte ensam. tack för din blogg!
