Kunde inte sova!
Jag kunde inte sova så ja tänkte att jag kan skriva lite till.
Min panikångest började när jag gick i ettan i gymnasiet, vi skulle ha skolfotografering,
Och självklart va fotografen jätte snygg, när vi skulle fotas kände jag hur nervös jag blev och jag va tvungen att hoppa över fotograferingen. Inte för att fotografen va snygg, haha, utan för att jag fick min första panikångest attack.
Jag hade ju aldrig fått det förut så jag hade ingen aning om va det va, jag började skaka och hjärtat bultade jätte fort och jag ville bara springa därifrån, ungefär så kändes det fast mycket värre.
Något år gick och jag kände inte av panikångesten någonting under det året, tills jag träffade min dåvarande pojkvän.
Vi dejtade ett tag och blev tillsammans och allt va jätte bra, han skulle bjuda ut mig på middag, jag gjorde mig fin och va lite nervös (har ingen aning om varför). När vi satt och skulle äta kände jag att jag inte kunde få i mig något, jag började skaka så fort jag lyfte handen och jag ville bara därifrån. Men jag genomled middagen och efter den dagen har det bara kommit fler och fler panik attacker.
Under under ca tre år berättade jag ingenting för någon! Jag skämdes och jag visste inte vad det va, varför jag skakade så fort jag blev nervös och varför jag blev så nervös som jag blev, bara för småsaker.
Till slut orkade jag inte längre, jag mådde så dåligt och jag va så rädd! Jag visste ju inte vad det va för fel på mig.
Jag tog mod till mig och berättade för min bästa kompis, min mamma och min syster.
Dom förstod direkt och lyssnade på mig, just då förstog jag inte varför jag inte hade berättat något tidigare, det va så skönt att bara få prata med någon och få berätta.
Min syster åkte med mig till doktorn och mitt hjärta dunkade så fort att jag trodde att jag skulle få en hjärtattack.
Min doktor kunde iallafall konstatera att det var panikångest och social fobi jag hade. Jag fattade ingenting när han sa det, jag? hade jag panikångest?! men jag lyssnade på honom och han skrev ut ångestdämpande piller till mig.
Jag blev helt överlycklig och tänkte att nu äntligen får ja bli frisk och kunna leva som en normal människa igen, men nej!
Pillerna funkade verkligen inte, dom gjorde bara ångesten värre.
Efter det har det bara gått upp och ner, vissa dagar mår jag jätte bra och andra kan jag inte ens gå utanför dörren.
Men nu måste jag försöka sova, skriver mer när jag vaknar imorgon, det är verkligen jätte skönt att få skriva av sig och att få dela det här med andra männskor.
Natti natti.
Min panikångest började när jag gick i ettan i gymnasiet, vi skulle ha skolfotografering,
Och självklart va fotografen jätte snygg, när vi skulle fotas kände jag hur nervös jag blev och jag va tvungen att hoppa över fotograferingen. Inte för att fotografen va snygg, haha, utan för att jag fick min första panikångest attack.
Jag hade ju aldrig fått det förut så jag hade ingen aning om va det va, jag började skaka och hjärtat bultade jätte fort och jag ville bara springa därifrån, ungefär så kändes det fast mycket värre.
Något år gick och jag kände inte av panikångesten någonting under det året, tills jag träffade min dåvarande pojkvän.
Vi dejtade ett tag och blev tillsammans och allt va jätte bra, han skulle bjuda ut mig på middag, jag gjorde mig fin och va lite nervös (har ingen aning om varför). När vi satt och skulle äta kände jag att jag inte kunde få i mig något, jag började skaka så fort jag lyfte handen och jag ville bara därifrån. Men jag genomled middagen och efter den dagen har det bara kommit fler och fler panik attacker.
Under under ca tre år berättade jag ingenting för någon! Jag skämdes och jag visste inte vad det va, varför jag skakade så fort jag blev nervös och varför jag blev så nervös som jag blev, bara för småsaker.
Till slut orkade jag inte längre, jag mådde så dåligt och jag va så rädd! Jag visste ju inte vad det va för fel på mig.
Jag tog mod till mig och berättade för min bästa kompis, min mamma och min syster.
Dom förstod direkt och lyssnade på mig, just då förstog jag inte varför jag inte hade berättat något tidigare, det va så skönt att bara få prata med någon och få berätta.
Min syster åkte med mig till doktorn och mitt hjärta dunkade så fort att jag trodde att jag skulle få en hjärtattack.
Min doktor kunde iallafall konstatera att det var panikångest och social fobi jag hade. Jag fattade ingenting när han sa det, jag? hade jag panikångest?! men jag lyssnade på honom och han skrev ut ångestdämpande piller till mig.
Jag blev helt överlycklig och tänkte att nu äntligen får ja bli frisk och kunna leva som en normal människa igen, men nej!
Pillerna funkade verkligen inte, dom gjorde bara ångesten värre.
Efter det har det bara gått upp och ner, vissa dagar mår jag jätte bra och andra kan jag inte ens gå utanför dörren.
Men nu måste jag försöka sova, skriver mer när jag vaknar imorgon, det är verkligen jätte skönt att få skriva av sig och att få dela det här med andra männskor.
Natti natti.
Kommentarer
Trackback
